< a>
Skötsel
En Pyreneisk Mastiff kräver inga mängder med motion. Under de tio första månaderna bör utelivet inskränka sig till den egna täppan, förutom korta koppelpromenader i rent träningssyfte. Som vuxen uppskattar den att få tumla om lös, gärna tillsammans med andra hundar, och den har inga problem med att hänga med på dagslånga skogsutflykter. Vad det gäller jaktlusten inskränker den sig till att vilja fösa bort viltet från flocken, det vill säga familjen - med andra ord helt i linje med rasens ursprung. Cykling långa sträckor och annan mer monoton motion bör man vara försiktig med. I sin ursprungliga användning behövde den aldrig röra sig speciellt snabbt eller länge. När fårflockarna flyttade lufsade den Pyreneiska Mastiffen efter längst bak, medan de mindre vallhundarna höll ordning på hjorden.
Pälsen kräver ingen trimning och utställningsförberedelserna inskränker sig till en varsam ansning av håret rund tassar och klor. Är hunden mycket smutsig kan ett bad vara befogat, men det här är ingen ras man som ska shamponeras i tid och otid. Den vardagliga pälsvården är lätt gjord och består i en ordentlig genomborstning någon gång i veckan. Det mjukare håret bakom öronen och den ymnigare pälsen på bakbenens byxor kan ibland tova sig, men är lätt att reda ut. Pälsen är smutsavstötande. Två gånger årligen fäller den pälsen och då kan man kamma ur kassar med underull.
< a>
Gårdshund
Det kan vara klokt i att, i de fall man som oerfaren hundägare står i beredskap att välja en Pyreneisk Mastiff, inrikta sig på en tik. Den blir inte fullt lika stor och har inte fullt lika många kilon att sätta bakom sin pubertitetssprallighet. En ouppfostrad hanhund i viktklassen strax under 80 kg kan bli, låt vara om än oavsiktlig, ganska förödande för sin omgivning.
< a>
Framtiden
Den Pyreneiska Mastiffen är ännu inte någon homogen ras, och det är ofta svårt för uppfödarna att förutsäga resultatet av en parning. Typmässigt förekommer det hundar med tydliga drag av S:t Bernad och Pyreneérhund, och det händer att det föds korthåriga valpar i kullarna. Många smärre, oönskade rasdrag såsom tångbett får man i dagsläget ha överseende med eftersom avelns syfte i möjligaste mån är att vidga den genetiska banken. Detta är också nödvändigt med tanke på att det förekommer HD (höftledsdysplasi) inom rasen.
De förnämsta Pyreneiska Mastifferna finns i ursprungslandet, men det svenska beståndet har från spanskt håll fått beröm för sin kvalité, vilket lovar gott för den pampiga, men än så länge sällsynta herdehund från bergen i söder.